Det kan alltid vara farligt att dra för stora växlar på ett enskilt valresultat, när det som förändrar samhället i allmänhet är mer djupgående processer. Det är dock svårt att inte se gårdagens valresultat som ett mycket gott tecken, ja, som en vitamininjektion för konservativa samhällskritiker.
Trots att den av alla erkända förutsättningen för högerblockets existens är ett samarbete med Sverigedemokraterna, valde en majoritet av väljarkåren att stöda det. Dessutom blev Sverigedemokraterna det klart största partiet inom detta block. Med tanke på hur Sverigedemokraterna framställts och ännu framställs av det liberala etablissemanget måste det ses som en stor seger för de som önskar en annan ordning – det visar karaktären av den samhällskritik som dväljs i folkdjupet.
Det är en särskilt stor seger med tanke på att mandatperioden inte gått de oppositionellas väg. Pandemi- och Rysslandskrisen har varit tillfällen för regeringen att ställa sig själva i centrum, att blockera politisk diskussion.
Under den senaste månaden har dock elpriset och kriminaliteten dominerat valrörelsen. Oppositionen har fått stort utrymme att diskutera sina frågor, medan Socialdemokraterna har drivit en misslyckad valrörelse, som mest verkar syfta till att framhäva Magdalena Anderssons påstådda förträfflighet. Möjligen döljer sig i väljarnas inre också en oartikulerad rädsla för folkutbytet eller ett missnöje av ett ännu mer grundläggande slag.
Det kan sägas att de praktiska resultaten av detta är ytterst osäkra, att vi ännu är fjärran från en regeringsbildning. Det kan med fog hävdas att Liberalerna och Sverigedemokraterna är oförenliga ämnen, att det hela kommer sluta med att hela eller halva Liberalerna – eller det krävs egentligen endast en riksdagsledamot – hoppar av.
Men detta är att missa poängen, den viktigaste effekten av valet är psykologisk och symbolisk. På samma sätt som Donald J. Trumps seger innebar en vitalisering av oppositionen världen över innebar också detta en sådan. Det ger oppositionen råg i ryggen och kan befrämja uppkomsten av en konservativ motkultur.
För att detta verkligen skall bli den seger det förtjänar att vara, så måste dock rätt slutsatser dras. Vi skall inte se det framför allt som en parlamentarisk seger och hoppas på att partierna skall lösa våra problem åt oss.
Tvärtom den verkliga oppositionen skall ständigt kritisera en eventuell ny högerregering, ständigt påminna om att den inte gör tillräckligt. Den skall vara en fyr som ständigt bränner, ett hopp om det som komma skall.
