måndag, 30 januari, 2023
måndag, januari 30, 2023

En nytändning för konservatismen

De nationalistiskt inriktade partierna har haft svårigheter under pandemin. Eric Zemmours framgångar visar dock att ett slags nytändning kan vara på väg, vilken förhoppningsvis kan leda till en utveckling hos dessa partier, också i övriga Europa.

Pandemin har på vissa sätt inneburit det politiska etablissemangets revansch. Det har varit svårt för alternativ att nå ut med sin samhällskritik, när allt domineras av corona. Den breda massan har sökt den upplevda tryggheten hos de gamla partierna. SD-hataren Tobias Hübinette konstaterade förnöjt efter SD:s minskning i kyrkovalet: ”Den stora frågan är nu om SD kanske har mött sitt Waterloo och valnederlaget bör då sättas i relation till att flera av Europas högerpopulister har gått bakåt på sistone i olika val: Franska RN förnedrades t ex nyligen i det franska lokalvalet, det en gång så mäktiga norska FrP gjorde detsamma i det norska stortingsvalet och österrikiska FPÖ likaså i lokalvalet i Wien medan ryska LDPR också gick bakåt rejält i gårdagens ryska parlamentsval.”

Påståendet kan nyanseras på flera sätt. Först och främst gick i stort sett hela SD:s förlorade stöd till en annan nationalistisk nomineringsgrupp, AfS, samtidigt som SD gjort en betydligt mindre kyrkovalssatsning än fyra år tidigare. Mot Hübinettes dystra lista kan också ställas konservativa EKRE:s framgång i lokalvalen i Estland häromveckan. Det går också att hävda att det rör sig om en tillfällig pandemieffekt, som inte säger något om den långsiktiga utvecklingen.

Ändå tror jag de populistnationalistiska partierna också bör idka viss självkritik – finns det något som kan göras bättre? Var finns utvecklingspotential? Något intressant har inträffat i Frankrike. Eric Zemmour, en konservativ och starkt invandringskritisk kandidat, har i ett flertal opinionsundersökningar fått bättre resultat än Nationell Samlings, tidigare Nationella frontens, kandidat Marine le Pen. Till och med hennes egen far, den tidigare partiledaren, Jean-Marie le Pen har uttryckt sitt stöd för denne Zemmour.

Vem är då Eric Zemmour? Zemmour är en offentlig intellektuell, vilken först gjort sig känd som politisk kommentator och ledarskribent i le Figaro, men som på senare år verkligen blivit en kändis genom sin ständiga medverkan i TV. Zemmour har uppmärksammats bland annat för sin kritik av feminismen och invandringspolitiken, men han har varit en ihärdig och systematisk kritiker av 68-generationens tänkande som helhet. Han nöjer sig inte med enkla paroller, utan tar ett systematiskt grepp på hela den ”post-koloniala” och ”anti-fascistiska” skuldkulten, vilken hemsöker hela Västeuropa, men som också har vissa karaktäristisk franska drag, kopplade bland annat Algeriet och Vichy-regimen.

Trots att Zemmour i vissa avseenden kan beskrivas som radikalare än le Pen, fångar han väljare som le Pen inte kan fånga. Han förmår att göra inbrytningar också i den akademiskt skolade medelklassen, vilket är helt nödvändigt om man skall kunna förändra samhället i grunden. Anledningen är inte så svår att förstå – den franske väljaren som funnit familjen le Pens representanter för primitiva, får här möjligheten att rösta på en mycket sofistikerad företrädare. Ja, han kan till och med utan att skämmas säga till de bekanta som röstar på den halvbildade Macron, att han röstar på en verkligt intellektuell.

Det visar att de nationalistiska partierna skulle kunna vinna nya väljargrupper på andra sätt än genom att släta ut budskapet – ja, genom att tvärtom fördjupa budskapet. Genom att i stället för att erbjuda enkla, ressentimentbaserade slogans, komma med en genomtänkt kritik av den politiska ordningen.

Många har i stället föreställt sig att vägen framåt är att slipa ned kanterna, anpassa sig till partiborgerligheten och inte utmana den politiska ordningen alltför mycket. Detta riskerar att göra att man förlorar vad som är av värde i det egna budskapet och att man framstår som osammanhängande, otydlig och mindre seriös. Zemmour visar att en annan strategi är möjlig.

Senaste