Den saudiske prinsen Bandar bin Sultan bin Abdulazizs kritik mot palestinska ledare i förra veckan överraskade inte dem som har följt de försämrade förbindelserna mellan palestinierna och vissa arabländer under de senaste månaderna.
Vad som inte heller är förvånande är att det palestinska ledarskapet inte verkar veta hur man skall stoppa den snabba försämringen. Palestinska tjänstemän medgav i förra veckan att de aldrig förut har tvingats hantera en sådan störtflod av kritik från andra araber.
I en intervju med den saudiskägda TV-kanalen Al-Arabiya som sändes i förra veckan, kallade prinsen den palestinska ledningens kritik av fredsavtalen mellan Israel, Förenade Arabemiraten och Bahrain för ”förkastlig” och ett ”övertramp”.
Han tillade: ”Den palestinska saken är rättvis, men dess förespråkare är misslyckanden, och den israeliska saken är orättvis men dess förespråkare har visat sig vara framgångsrika. Det finns något som allt palestinskt ledarskap historiskt har gemensamt: De satsar alltid på den förlorande sidan, och det har ett pris.”
Sådan kritik har blivit vanlig i vissa arabländer, särskilt i Gulfstaterna, där journalister, politiska analytiker, akademiker och användare på sociala medier har fört en aldrig tidigare skådad kampanj mot inte bara palestinska ledare utan även det palestinska folket.
Den anti-palestinska kampanjen eskalerade efter tillkännagivandet av fredsavtalen mellan Israel, Förenade Arabemiraten och Bahrain.
Upprörda över palestinska anklagelser om att Förenade Arabemiraten och Bahrain hade ”svikit” den palestinska frågan, al-Aqsa-moskén och Jerusalems tillhörighet genom att upprätta diplomatiska och andra förbindelser med Israel innan en oberoende palestinsk stat upprättats, har araber i Gulfstaterna svarat med att inleda en aldrig tidigare skådad, svidande attack mot den palestinska ledningen i synnerhet och det palestinska folket i allmänhet.
Palestinska ledare anklagas för ”utnyttjande” av den palestinska frågan. De berövar sitt folk internationellt bistånd, ägnar sig åt finansiell korruption, och agerar mot sitt eget folks intressen. Det palestinska folket anklagas för att vara ”otacksamt” mot arabiska länder som gjort många uppoffringar för deras räkning, som har donerat hundratals miljoner dollar och erbjudit arbetstillfällen.
Populära hashtags som fördömer palestinska ledare har trendat på sociala medier, till exempel ”handelsresande i den palestinska frågan” och ”legosoldater” och förklarar att ”den palestinska saken är inte min sak”.
Tusentals användare på sociala medier, särskilt från Gulfländerna, har använt dessa hashtags för att slå ner på palestinierna. För att göra saken ännu värre har användarna också uttryckt stöd för Israel genom att publicera bilder av israeliska flaggor, delat videoklipp av araber som hyllar fredsavtalet med Israel och skickat hälsningar till israeler på judiska helgdagar.
För tillfället verkar det som om det palestinska ledarskapet inte har någon tydlig strategi för att hantera den växande krisen med vissa arabländer. Den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas och höga palestinska tjänstemän har överraskats av kritikens intensitet och har gått in för skademinimering, och föredrar att hålla en låg profil och avstå från att besvara kritiken.
Som ett resultat av denna politik bränner palestinierna inte längre flaggor och bilder av ledarna i Förenade Arabemiraten och Bahrain, vilket var fallet omedelbart efter det att undertecknandet av avtalen tillkännagavs.
Araberna och muslimerna är inte våra fiender, säger Mahmoud Habbash, rådgivare till Abbas. ”Den störste fienden till palestinierna, araberna och muslimerna är den israeliska ockupationen.”
Flera palestinska tjänstemän oroades av den starka kritiken som svar på brännandet av emiratiska och bahrainska flaggor och bilder på kronprins Mohammed bin Zayed och kung Hamad bin Isa Al Khalifa och vädjade till palestinierna att ”respektera arabländernas nationella symboler”.
Uppmaningen har dock misslyckats med att stoppa arabernas dagliga attacker mot palestinierna.
”Många av dem som skadat den palestinska saken är palestinier själva, särskilt deras ledare, några av dem av okunnighet och dumhet”, skrev den kuwaitiske politiske analytikern Abdul Mohsen Hamadeh. ”Några av de palestinska ledarna har utnyttjat den palestinska saken för att bli rika. De har orsakat stor skada för det palestinska folket.”
Hamadeh anklagade palestinierna för att ha förkastat FN:s delningsplan från 1947, som förespråkade skapandet av oberoende arabiska och judiska stater i det Brittiska Palestinamandatet och för att ha förkastat flera fredsinitiativ sedan dess.
Han påpekade också att Hamas, en förgrening av Muslimska brödraskapet, tog kontroll över Gazaremsan 2007 och valde att alliera sig med Iran och Turkiet.
”Under dessa omständigheter ansåg Förenade Arabemiraten och Bahrain att normalisera förbindelserna med Israel och att ingå ett fredsavtal skulle kunna minska spänningarna i regionen till följd av iranska och turkiska ambitioner, och skulle kunna förändra Israels beteende, när de upplever att de har blivit ett av länderna i regionen som samarbetar med sina grannstater och grannfolk för att lösa problem”, skrev Hamadeh. ”Det är beklagligt att palestinierna intar en negativ hållning till denna strävan från Förenade Arabemiraten och Gulfstaterna. Palestinierna borde ha väntat, studerat frågan i alla dess aspekter och insett hur de kunde dra nytta av den.”
Hamadehs kritik mot det palestinska ledarskapet, som spreds av ett stort antal användare på sociala medier i Gulfstaterna, låter som om den hade tagits direkt från det israeliska utrikesministeriets webbsida. Detta är den främsta anledningen till att vissa palestinier, inklusive PLO:s generalsekreterare Saeb Erekat, har börjat kalla sina kritiker ”sionistiska araber”.
En palestinsk tjänsteman i Ramallah, som talade med Jerusalem Post på villkor att han fick förbli anonym på grund av känsligheten i ämnet, sade att många araber som för närvarande talar illa om palestinierna ”verkar ha hjärntvättats av israelisk och sionistisk propaganda”.
”Några av de araber som säger att de älskar Israel gör det bara för att reta palestinierna” sade tjänstemannen till Jerusalem Post. ”De är arga eftersom vi avvisade normaliseringsavtalen mellan arabstaterna och Israel. Andra verkar ha köpt det israeliska och sionistiska narrativet. För oss är detta en farlig trend.”
En annan palestinsk tjänsteman, som tillbringade många år i Gulfstaterna innan han flyttade till Västbanken efter undertecknandet av Oslo 1-avtalet 1993 mellan Israel och PLO, sade att han är mycket oroad över den nuvarande krisen mellan palestinierna och vissa arabländer.
”Vi bevittnar utan tvekan den allvarligaste krisen någonsin i våra förbindelser med arabvärlden”, sade tjänstemannen till Jerusalem Post. ”En gång i tiden var det tabu för araber att kritisera palestinierna eller den palestinska saken. Nu är de arabiska medierna fyllda med artiklar som fördömer palestinska ledare som förrädare och lögnare och uppmanar araber att sluta stödja palestinierna. Jag är rädd att skadan är irreparabel.”
Han och andra palestinska tjänstemän är särskilt oroade över att Saudiarabien kan bli nästa arabiska land att ”hugga palestinierna i ryggen” genom att följa efter Förenade Arabemiraten och Bahrain och upprätta förbindelser med Israel. De palestinska ledarna vet att det är en sak att fördöma små stater som Förenade Arabemiraten och Bahrain och en annan sak att ge sig på ett stort, mäktigt och inflytelserikt land som Saudiarabien.
”Tala är silver, men tiga är guld”, sade den palestinske politiske analytikern Nabil Salhi. ”När det gäller Saudiarabien måste den palestinska ledningen vara mycket försiktig. Om man förlorar Saudiarabien, förlorar man många arabiska länder.”
Enligt Salhi vill Abbas och andra palestinska tjänstemän gärna tro att det inte har skett någon förändring i Saudiarabiens inställning till den palestinska frågan, trots den saudiska prinsens och vissa journalisters skarpa kritik i saudiska medier.
Men Hussam Arafat, en hög PLO-tjänsteman, sade att ”framträdandet av Bandar bin Sultan bin Abdulaziz på en halvofficiell saudisk kanal som representerar den saudiska officiella ståndpunkten återspeglar till stor del en negativ utveckling och förändring i den saudiska officiella ståndpunkten i den palestinska frågan och ett uttryckligt saudiskt missnöje över den palestinska reaktionen på de normaliseringsavtal som Förenade Arabemiraten och Bahrain ingått med Israel”.
Arafat sade att han anser att prinsens uttalanden är ett ”kraftfullt budskap till den palestinska ledningen, en stark indikation på den saudiska ledningens vilja och förberedelser för omedelbara och snabba steg mot normalisering med Israel. Denna intervju utgör en dramatisk och farlig utveckling i den traditionella saudiska ståndpunkten i den palestinska frågan, och det är en stark indikation på betydande kommande saudiska politiska steg mot en normalisering med Israel”.
”Dessutom är det en tydlig och stark varning från Saudiarabien till den palestinska ledningen att inte yttra ett enda ord när saudierna tillkännager ett normaliseringsavtal med Israel.”
Hittills har Abbas enda strategi för att hantera palestiniernas ökade isolering i arabvärlden baserats på att söka ”partnerskap” och ”enighet” med sina rivaler i Hamas. Under de senaste veckorna verkar Abbas också ha närmat sig Turkiet och Qatar – två länder som föraktas och fruktas av många araber i Gulfstaterna.
Ironiskt nog har Abbas uppenbara närmande till Hamas, Turkiet och Qatar uppenbarligen slagit tillbaka och lett till ännu starkare fördömanden, inte bara från Gulfstaterna, utan även från Egypten. Det är ingen hemlighet att många i Egypten och Gulfländerna avskyr Turkiet, Qatar och det Iranstödda Hamas, liksom mullorna i Teheran. När det gäller dessa arabstater är min fiendes vän min fiende, och det är så de nu ser Abbas och det ”olämpliga” och ”korrupta” palestinska ledarskapet.
Palestinierna sade i förra veckan att vändpunkten i deras förhållande till arabvärlden skulle inträffa om och när Saudiarabien beslutar att ”hoppa på normaliseringståget” med Israel. En sådan åtgärd skulle vara den sista spiken i kistan för de palestinsk-arabiska relationerna.
”De arabiska länderna är som en make som står i kö utanför ett advokatkontor för att underteckna skilsmässopapperna med palestinierna”, klagade en erfaren Fatahmedlem. ”Vi känner oss som en förrådd hustru som nu ombeds att avstå från alla våra rättigheter. Våra förbindelser med arabvärlden kommer aldrig att bli desamma.”
”Frågan är vart vi tar vägen härifrån? Jag tror inte att någon har ett svar, eftersom våra ledare i Ramallah och Gaza verkar leva på en annan planet.”
