På söndag är det kyrkoval. Bör man bry sig om det? Varje person som är kristen bör givetvis bry sig om, vad det största, i alla fall nominellt kristna samfundet med närmare 6 miljoner medlemmar har för sig. Det är naturligt och sunt att engagera sig i detta.
För den som saknar en äldre tids kristendom, där evangeliet predikades i stället för mångkultur och HBTQ, är det lätt att fästa sitt hopp till kyrkovalet. Om vi bara lyckas rösta bort månglarna ur templet, kommer den gamla kyrkan, de troendes gemenskap, att återuppstå. För att väcka entusiasm i en valrörelse blir det oundvikligt att inte använda sig av den känslan, att tala om att ”ta tillbaka” eller ”ta över” kyrkan.
Det är inget fel att känna sådana känslor eller engagera sig kyrkopoliskt, men några realiteter bör trots detta hållas i minnet. En banal sanning är att kyrkan i alla tider påverkas av sin samtid. De kristna såsom ofullkomliga människor har svårt att hålla emot, när världen kallar. Vi protestanter står själva i en tradition som uppstått som en proteströrelse mot penningvälde, vidskepelse och andra missbruk inom den Katolska kyrkan.
Det som har hänt de senaste hundra åren är att Västvärlden sekulariserats. ”Sekularisering” kan betyda olika saker, men jag menar här inget mer komplicerat än att kristendomen har förlorat inflytande. I politik, kultur, utbildning och människors vardag har kristendomen en allt mindre betydelse.
Detta är ingenting som kyrkan är opåverkad av. Tvärtom, den största sekulariseringen är självsekulariseringen, att också nominellt kristna börjar tänka världsligt, anpassa sig till en icke-kristen världsbild. Redan under upplysningen hade den så kallade neologin, där olika rationellt uttänkta begrepp skulle ersätta det traditionella trosinnehållet, ett inflytande bland Sveriges prästerskap. Men det är först i vår tid som det kristna innehållet i Svenska kyrkan så till den grad försvagats, att man måste söka med ljus och lykta för att finna det.
Den konservative tänkaren Tage Lindbom, nu aktuell med bland annat nyutgivning av några av hans skrifter, talade om ”människoriket”, en plats där människor styr, i opposition till Gudsriket, en plats där Gud styr. Människoriket är nu helt etablerat, också inom Kyrkans hägn.
På detta sätt går det att förklara att Svenska kyrkan helt anslutit sig till sekulära läror som feminism eller HBTQ, vilka inte bara saknar stöd i Bibeln, utan direkt strider mot den. Det är helt enkelt så, att det inte längre går att argumentera med Bibeln för sina ståndpunkter, då värdegrunden, de politiskt korrekta ståndpunkterna, är överordnade.
Detta går inte på ett enkelt sätt att rösta bort, då prästerskapet ibland kan vara mer politiskt än kyrkopolitikerna. Politiseringen är inte, i alla fall inte enbart, ett resultat av politikers inflytande. En frikyrka som Equmeniakyrkan brottas med motsvarande problem, utan politiker, utan kyrkoval och utan en historia som statskyrka.
Minst av allt fungerar det att rösta på en så kallat opolitisk nomineringsgrupp – det vill säga en grupp som inte har någon koppling till de sekulära nomineringsgrupperna. POSK, ÖKA och Frimodig kyrka är alla i varierande grad påverkade av vår tids politiska uppfattningar. POSK och ÖKA på ett mycket uppenbart sätt, men också det mera konservativa Frimodig kyrka saknar inte sådana drag – de är på ett tydligt sätt påverkade av multikulturalismen.
På ett paradoxalt sätt kan politiska partier med konservativ eller nationalistisk prägel i vissa fall på ett bättre sätt genomskåda den politiskt korrekta ideologin och därmed agera mera konfessionellt än icke-politiska nomineringsgrupper. Jag råder läsaren att i alla fall överväga dessa alternativ.
För jag uppmanar alla att rösta, ja, om viljan och kraften finns, till och med att engagera sig i valet. Men inga illusioner bör råda om att det går att rädda kyrkan endast genom val.
