fredag, 18 juni, 2021
fredag, juni 18, 2021

Blir det mångetniska samhället slutet för demokratin?

Många liberaler varnar i dag för att demokratin hotas från höger, men nämner inte den främsta påfrestningen på demokratin: det mångetniska samhället. Klarar demokratin de spänningar som det denna samhällstyp skapar? Frågan måste ställas.

Medan vi i Sverige var upptagna med att äta sill och sjunga patriotiska hymner, framträdde den 6:e juni i North Carolina i USA han som fram tills nyligen var världens mest omtalade person, USA:s före detta president, Donald Trump. Mycket kan sägas om enskildheterna i talet, men jag fäster mig vid en detalj. Trump upprepande påståendet om valfusk och, får man förmoda, uppfattar det fortfarande som ett centralt budskap.

Föreställningen om att valet blev ”stulet” (”stolen”) har haft en stark resonansbotten i delar av det amerikanska samhället. Stora delar av den republikanska väljarkåren uppfattar det så. Det kan verka märkligt för en svensk publik, där det inte tillhör vanligheterna att ifrågasätta valresultat. Men det amerikanska valsystemet innehåller flera tvivelaktiga moment, där problem med identifiering och brevröster kan nämnas som två av de viktigare. Därför är det inte alls ovanligt att det förekommer diskussioner om amerikanska valresultats giltighet, både bland republikaner och demokrater.

Jag har dock, ända sedan jag först hörde narrativet om det stulna valet, undrat om upplevelsen av det stulna valet inte delvis handlat om andra saker, än att den genomsnittlige republikanske väljaren satt sig in i alla tekniska detaljer kring valsystemet. Det finns skäl att anta, att man också uppfattar valet som riggat i en mera moralisk mening.

Hur ska detta förstås? Det kan förstås som att medier och institutioner motarbetar en. Men en annan aspekt som sällan diskuteras är detta: republikanerna har vunnit majoriteten av alla vita amerikaner sedan Lyndon B Johnson. Trots detta förlorar man gång efter annan valet, då Demokraterna genom att tillförsäkra sig minoriteternas stöd påfallande ofta lyckas vända spelbrädet upp och ned.

De vitas inflytande minskar dessutom val efter val, som ett resultat av den demografiska förändringen. Under 50 % av alla nyfödda barn är vita enligt de definitioner som används i USA (de har mödrar som inte är självidentifierande vita).    

Detta föder ett slags desperation. För det kan innebära att det på längre sikt över huvud taget inte går att vinna ett val med de europeisk-ättades röster. För en mycket liten minoritet kan en sådan desperation ta sig uttryck i att man stormar Capitolium, men en långt större grupp börjar tvivla på det politiska systemet.

Vid demokratins början tvivlade många på att demokratin i längden kunde härbärgera alla sina motstridiga intressen och trodde, såsom en gång Platon, att demokratin alltid skulle slå över i sin motsats. Den tyske kulturkritikern Oswald Spengler talade om cesarer, starka ledare som med stöd av delar av folket skulle slå sönder det demokratiska systemet.

I demokratins begynnelse, före andra världskriget, kunde sådana idéer synas ha fog för sig, men efterkrigstidens västerländska demokratier har uppvisat en påfallande politisk stabilitet. De upplevda hoten mot demokratin har framför allt kommit utifrån, från Sovjet och liknande länder med ett annat politiskt system.

En orsak är att medborgarna i de västliga demokratierna upplevt sig ha en gemensam identitet, de har förenats av en gemensam kultur. De motsättningar som funnits har på olika sätt kunnat hanterats inom ramen för det demokratiska systemet.

Men vad händer när det inte finns någon gemensam berättelse om vilka vi är, när människor från alla världens hörn samlas på samma yta? Multikulturförespråkarna synes inte ha tänkt igenom detta, utan anklagar i stället, möjligen som ett utslag av projicering eller undermedvetna kval, sina motståndare för att hota demokratin och brista i politisk legitimitet.

För uppenbart är detta: att om västvärlden fortsätter på den inslagna vägen är fjolårets uppträdanden vid Capitolium bara början.

Senaste