torsdag, 2 december, 2021
torsdag, december 2, 2021

Behovet av bödeln

Bödeln ansågs av många vara den föraktligaste av människor, men den konservative tänkaren de Maistre bestod honom tvärtom en hyllning. I överförd mening uttrycker resonemanget en insikt om att rätten har våldet som förutsättning.

Vilket är det minst respekterade yrket, det som väcker störst avsky? Om också avskaffade yrken tillåts, skulle många säga bödeln. Kan man tänka sig något mer smutsigt än att ägna sitt liv åt att ta människor av daga?

Den konservative tänkaren Joseph de Maistre (1753–1821) hade en annan uppfattning. I sina Sankt Petersburgssamtal (Les Soirées de Saint-Pétersbourg) låter han en person uttrycka sig närmast hyllande eller i alla fall förstående. Det heter:

”Vad är det för ett oförklarligt väsen, vilket bland alla godtagbara, lönsamma och rättskaffens, ja ärevördiga, yrken, som erbjuds den med kraft eller skicklighet, valt det som består i att plåga eller skicka sina medmänniskor i döden. Dess huvud, dess hjärta, är det gjort som vårt? Innehåller det inget som är onaturligt och främmande för vår natur? Vad mig anbelangar hyser jag inga tvivel. Han ser ut som oss, han är dödlig som oss. Men han är ett ovanligt väsen, och eftersom han existerar i den mänskliga gemenskapen, finns det ett särskilt dekret, en särskild tillåtelse från Skaparen. Föreställ er, vad han betyder i den allmänna föreställningen, och betänk, om det nu är möjligt, hur han ställer sig vid sidan av allt detta. Han lever som i en egen värld. Han har knappt makt att bestämma över sitt hus, han har knappast någon egendom, andra uppfattar hans bostad som ingenting alls.

Mitt i denna ensamhet och denna tomhet, som omger honom, lever han ensam med sin fru och sina efterkommande, som gör honom förtrogen med människoröster; annars skulle han bara höra ett gnyende … En dyster signal låter, en underordnad som rätten sänt slår på dörren och förkunnar att man behöver honom. Han bereder sin väg; han kommer till en offentlig plats på vilken en tät, upphetsad folkmassa har samlats. Man erbjuder honom en giftblanderska, en niding eller en som mördat sina föräldrar. Han tar tag i honom, han sträcker ut honom, binder honom på ett på marken liggande träkors. Han höjer armen. Så uppstår en fruktansvärd tystnad och man hör benens skrik, som spricker under järnet, och hur offret jämrar sig. Han tar loss offret, han bär upp det på sitt hjul, de sönderstrimlade lederna hänger på ekrarna; huvudet dinglar; hästarna är motsträviga och munnen, öppen som en bakugn, stöter i intervaller ut några inre delar, vilket är ett tecken på död. Han har slutfört sitt arbete, han lyckönskar sig själv och säger för sig själv: ingen kan genomföra en rådbråkning som jag. Han stiger ned, han sträcker ut sin blodbefläckade hand, och rätten kastar på säkert avstånd fram ett par guldmynt, som han plockar upp och bär med sig, genom folkhavet som delat rädslan. Han sätter sig vid bordet och äter. Sedan går han till sängs och sover. Och den följande dagen, när han vaknar upp, drömmer han om något helt annat än vad han upplevt dagen innan. Är detta en människa? Ja: Gud mottar honom i sitt hus och här hans bön. Han är ingen förbrytare. Ändå kan man inte säga på något språk, att han skulle vara exempelvis dygdig, en ärans man eller uppskattad. Ingen moralisk hyllning skulle passa honom, då den skulle bygga på en relation till andra människor, vilket han inte har.

Och ändå vilar all storhet, all makt och all hierarki på bödeln. Han är all mänsklig förenings skräck och band. Tag bort denna fruktansvärda funktionär från världen, och ni skall uppleva, att ni omedelbart faller ner i kaos, att tronerna störtar och samhället upplöses.”

De Maistres ord kan i dag te sig chockerande, ja redan i sin samtid var han känd som en provokatör. Men hans ord uttrycker en djup sanning: att rätten, och därmed all mänsklig kultur, bara kan upprätthållas av våld eller hot om våld. Med den nya ”humana” fångvården på 60-talet ersattes detta perspektiv med ett synsätt, där staten skall vara ”mjuk” och ”snäll”, och på så vis främja det goda beteendet. Denna nya syn har skördat en hel del offer, bland de som onödigtvis drabbats av illgärningsmän som går fria. Men det är först med den urartade migrationspolitiken som naiviteten hos den liberala rättspolitiken verkligen framträder i full dager. Den förmår inget mot den nya importerade kriminaliteten.

Uppvaknandet från de gamla illusionerna kommer bli smärtsamt, men måste likväl komma. De som vill förstå riktningen i framtidens kriminalpolitik bör läsa de Maistre.

Senaste