söndag, 7 augusti, 2022
söndag, augusti 7, 2022

Är Socialdemokraterna ett arbetarparti?

Petningen av Sverigedemokraten Ulf Karlström från sin roll som gruppordförande i IF Metall ställer åter frågan om Socialdemokraternas förhållande till fackföreningsrörelsen. Med vilken rätt kallar sig Socialdemokraterna ett arbetarparti, när det konsekvent tagit parti mot svenska arbetare?

Så har det hänt igen – en Sverigedemokrat har petats från ett förtroendeuppdrag i facket. Det rör sig denna gång om den norrländske metallarbetaren Ulf Carlström. Ingen verkar ha klagat på hans insatser som gruppordförande utan det är partiboken som är fel.

Jag skall här inte gå in på i vilken utsträckning Sverigedemokraterna kan kallas ett arbetarparti, utan det intressanta är det underliggande antagandet att Socialdemokraterna på ett självklart sätt bör uppfattas som ett arbetarparti, att det är det parti som kan tillvarata arbetarnas intresse.

Det kan diskuteras i vad mån den historiska kopplingen LO och Socialdemokraterna kan försvaras, men den viktiga frågan är: hur ser det ut i dag? Sanningen är att Socialdemokraterna konsekvent tar utländska arbetares parti framför svenska. Bara under 2021 beviljades 39 270 arbetsrelaterade uppehållstillstånd. Det skapar både undanträngningseffekter och lönepress.

Det skulle vara en enkel sak för Socialdemokraterna att stoppa arbetskraftsinvandringen, om man vore beredd till uppgörelser med Sverigedemokraterna och Moderaterna. Men av taktiska och ideologiska skäl försvaras inte svensk arbetsmarknad, utan andra hänsyn väger tyngre.

Vad ännu värre är har man under decennier, i namn av asylinvandring, drivit bidragsinvandring och befordrat utvecklingen av ett trasproletariat. Detta trasproletariat är förvisso inte någon kapitalets reservarmé, då det i allmänhet inte står till arbetsmarknadens förfogande. Men det måste betalas av arbetarna och undergräver i längden möjligheterna till något slags välfärdsstat.

För många av socialdemokratins tidigare ideologer var det självklart att välfärdsstaten var ett nationellt projekt. Fokus visade i en belysande artikelserie att också en i hög grad anti-nationalistisk person som Olof Palme inte var för en oreglerad invandring.

När nu Socialdemokraterna förnekar den konflikt som finns mellan svenskar och invandrare, väljer det i själva fallet sida. Det ställer sig inte på de svenska arbetarnas sida, utan har i stället snarast hamnat på det internationella kapitalets sida. Det är därför naturligt att det nu samarbetar med det närmast nyliberala Centerpartiet.  

Givet detta undergräver kopplingen till Socialdemokraterna förtroendet för fackföreningsrörelsen. Hur kan man förlita sig på att Stefan Löfven, Tobias Baudin eller Karl-Petter Thorwaldsen tog svenska arbetares parti som fackföreningsledare, när de inte gör det som socialdemokratiska yrkespolitiker?

Denna paradoxala intressekonflikt måste förr eller senare lösas. Det skulle kunna ske genom att fackföreningsrörelsen ytterligare avskiljs från Socialdemokratin, en utveckling som redan inletts, bland annat därigenom att facket betalar allt mindre pengar till Socialdemokraterna. En sådan utveckling skulle kunna befordras genom ett alternativt arbetarfack. Trots att facket till sin natur har monopolfördelar, skulle med nuvarande samhällsförändringar en kritisk massa för ett alternativ kunna uppstå. Det som framförallt krävs är en engagerad och kompetent ledning.

Senaste